Berätta Mera!

Ann-Christin Furu

En sommardag för några år sedan satt jag i ett svettigt litet konferensrum på American University of Paris. Bredvid mig fanns den sista lediga platsen i rummet; en brun och svajig plaststol modell tidigt 70-tal. En stund innan sessionen skulle börja slog sig en äldre gentleman ned intill mig. Han var uppmärksam och vänlig, vi småpratade någon minut och fokuserade därefter på presentationen. Gentlemannen var Jerome Bruner och i min handväska låg ett noga studerat exemplar av en av hans många böcker, men jag kom mig inte ens för att begära en signering. Jag var starstruck och för evigt uppmuntrad att fortsätta utforska hans texter…

”Life as narrative” – så heter en av Bruners tidiga artiklar[1] om det narrativas betydelse för människan och kulturen. I texten för Bruner fram tesen att precis som berättelsen imiterar livet, så imiterar livet berättelsen. Den här tesen har genom åren väckt många tankar och frågor hos mig. Vilka är de kulturella berättelser som slår rot i oss? Vilka är de personliga berättelser som slingrar sig ut i kulturen, den lokala lika väl som den globala? Vilken är berättelsens och berättandets kraft i den tid av stora utmaningar som vi befinner oss i? Om nu människan är en berättelse (som den svenske psykiatern Clarence Crafoord hävdar) – kanske kan vi då skapa transformation genom att synliggöra personliga berättelser och kulturella berättelser om ett hållbart liv som respekterar Jordens bärkraft.

Just nu pågår projektet ”Berätta Mera”[2] vid utbildningslinjen för barnträdgårdslärare vid Åbo Akademi på Campus Allegro i Jakobstad. Projektets övergripande syfte är att utforska hur storytelling kan användas som verktyg i arbetet med lärande för hållbarhet inom småbarnspedagogiken. Ett särskilt fokus vilar på frågor om mångkulturalitet och därigenom på kulturella berättelser. Genom föreläsningar och workshops får både blivande barnträdgårdslärare och personal på daghem och förskolor i regionen utveckla sitt sätt att använda berättelser som utgångspunkt för små barns lärande. De får också stöd för att själva utvecklas som berättare och de får verktyg för att i högre grad stöda barns berättande. Som samarbetspartners fungerar regionens daghem, stadsbiblioteket i Jakobstad och Leader-projektet Kulturell mångfald i Jakobstad. Detta läsår genomförs de praxis-orienterade aktiviteterna, och under nästa läsår kommer vi att sammanställa våra erfarenheter i en handbok för pedagoger och bjuda in till ett slutseminarium. Projektet är ett första steg på den narrativa vägen mot lärande för hållbarhet.

Mitt forskarsinne söker sig ibland tillbaka till den där sommardagen i Paris. Jag har en pågående inre dialog med Bruner och hans texter. Jag söker svar på frågan om hållbarhetens berättelser, särskilt inom småbarnspedagogiken. Finns de? Hur ser de i så fall ut? Vilka är relationerna mellan de personliga och de kulturella berättelserna om lärande för hållbarhet? Och jag kan inte låta bli att undra vad Bruner skulle säga om en presentation med rubriken ”Sustainability as narrative”…

[1] Artikeln publicerades ursprungligen i tidskriften Social Research, 54 (1) våren 1987. I artikeln bygger han vidare på sina tidigare texter om två former av logik – den paradigmatiska och den narrativa – och utforskar hur människans livsberättelse formas i relation till de kulturella berättelser hon lever sammanflätad med. För vidare läsning rekommenderar jag Bruners verk Actual Minds, Possible Worlds (1986) och The Culture of Education (1997).
[2] Projektet pågår under 2016-2018 med stöd huvudsakligen från Svenska Kulturfonden. Projektet ingår även i Allegro School of Entrepreneurship, vilket finansieras av Europeiska Socialfonden.

Ann-Christin Furu är forskare och föreläsare vid Åbo Akademi. Hennes forskning baseras på ett relationellt synsätt och hon arbetar gärna utgående från en narrativ ansats. Just nu intresserar hon sig särskilt för hållbarhetsfrågor inom småbarnspedagogik.’

Bild: https://pixabay.com/sv/bok-f%C3%B6rfattare-l%C3%A4s-landskap-papper-1014197/