Bildning, ekosocial och hållbarhet

Lili-Ann Wolff

I de senaste finländska läroplanerna ingår två intressanta begrepp, bildning och ekosocial bildning. Dessutom ingår begreppet hållbarhet, som definieras med hjälp av ekosocial bildning. Bildning och ekosocial bildning är inte samma sak. Trots att ordet bildning ingår i båda begreppen, finns det ändå stora olikheter. Bakgrunden till idén om bildning och idén om ett ekosocialt samhälle finns i samma kontext, Mellaneuropa, men det centrala i begreppen, målen, strävar åt olika håll. I den här bloggtexten kommer jag att diskutera huruvida det överhuvudtaget är möjligt att förena de här två begreppen i ett utbildningssammanhang. Först kommer jag att diskutera begreppet bildning och varifrån det härstammar och vad det behövs till. Därefter går jag in på ekosocial och dess funktion. Till sist begrundar jag vad som händer när man försöker förena de två begreppen i läroplaner. I synnerhet kommer jag att fokusera på problematiken ur ett hållbarhetsperspektiv.

Bildning kommer från det tyska ordet Bildung, som i likhet med övriga tyska substantiv skrivs med versal i början. Ordets stam är ”bild” och vems bild är det då frågan om – jo Guds bild (Imago Dei). Tanken är att människan är skapad till att likna Gud och utbildningen ska sträva till att göra henne så gudalik som möjligt. På så sätt är bildning ett ideal, eftersom ingen kan bli helt lika ett gudomligt väsen. Ursprunget till denna tanke fanns redan i Antikens Paideia (grek.), som också strävade efter ett ideal, nämligen att utbilda den perfekta medlemmen i den grekiska stadsstaten (polis). I det grekiskt-romerska samhället kom samma strävan att kallas humanitas. (Jämför gärna med ordet sivistys i den finskspråkiga texten här under).

I och med Upplysningstidens förändrade ideal, ville man i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet befria människorna från statens och kyrkans makt. Samtidigt föddes tanken om en helhetsutbildning av den enskilda människan till fördel för hela människosläktet. Med sin ideala målsättning hade denna så kallade bildningstanke inga konkreta mål, såsom att förbereda för vissa yrkesuppgifter och kan därför inte jämställas med vanlig utbildning. Det var snarare frågan om att initiera en tanke- och utvecklingsprocess, som ingen visste vart den kunde leda. Bildning handlar således inte om att inhämta en viss typ av kunskaper eller kompetenser, utan om att lära sig göra överväganden och fatta beslut baserat på såväl kunskap som eget kritiskt omdöme. På så sätt är bildningens fokus hur erfarenheter och kunskap används och omsätts i ord, handling och fortsatt utforskande.

Den tyska filosofen Gadamer jämförde bildning med en resa, där det som inträffar under resan kan förändra resenärens sätt att förhålla sig till omvärlden. I bästa fall sker ett omvärderande där resenären börjar se på den egna kulturen och dess förgivettagna normer på ett nytt sätt. På så sätt påminner bildning om transformativt lärande, som delvis har samma teoretiska bakgrund. Bildning kan sammanfattas i att det är nykomlingens dialog med världen, där båda är samtalspartner. När det gäller bildning i ett hållbarhetssammanhang är det en dialog där världen – inte bara en mångfald av människor, utan också naturen – tillåts ha en egen röst värd att lyssna till. Hur kopplar då detta till ekosocial bildning?

Begreppet ekosocial är ett adjektiv. Det substantiv som föregår den bestämning detta adjektiv avser är ekosocialism (ty. Ökosozialismus, fra. écosocialisme och eng. ecosocialism). Ekosocialismen uppstod som en politisk rörelse i fransktalande europeiska länder på 1970-talet och i tysktalande länder, Italien och Grekland på 1980-talet. Denna rörelse går också under namnen grön socialism, socialistisk ekologi, ekologisk materialism och revolutionär ekologi. Av dessa namnformer framgår att det är frågan om en form av socialism. Två av de första förespråkarna för ekosocialism var fransmännen André Gorz och René Dumont. De försökte uppmärksamma ekologer på att det fanns kopplingar mellan utarmning av naturresurser, alienerande arbetsförhållanden och hur länder i tredje världen behandlades.

Ekosocialismen har liksom bildning tagit sig många former, vidareutvecklats, och anpassats efter nya ideal. De ekosociala idéerna har från början förenat grön politik, ekologi och antiglobaliseringssträvanden, det vill säga varit en rörelse mot neoliberalism. Tanken bakom detta är att samhälls- och miljöproblem beror på kapitalistisk politik och samhällssträvanden. Ekosocialismen uppstod därför som en reaktion mot en för urvattnad grön politik och en socialism som inte beaktar miljöfaktorer. Därför kan ekosocialismen symboliseras med både färgerna grönt och rött, i kombination med ett anarkimärke, såsom görs på pärmen till David Peppers bok Ecosocialism: From deep-ecology to social justice. I den boken beskrivs också de många olika tankegångar som existerar inom ekosocialismen, med mer eller mindre tydliga spår av tänkare allt från Karl Marx och Herbert Marcuse till Arne Næss. Framhållas bör att Kahei Saitos bok Karl Marx’s ecosocialism (2017), där han lyfter fram Marx som en ekologiskt medveten tänkare, har blivit en bestseller i många länder.

Intresannt är att adjektivet ekosocial också kombinerats med till exempel arkitektur och socialpolitik. Den holländska filosofen Henk Oosterlink hade en idé om att göra staden Rotterdam till ett ekosocialt samhälle. I dag finns det också dem som inte ger ekosocialismen så stark politisk framtoning, utan närmast ser rörelsen som en strävan till frihet, pluralism och en miljöanpassad samhällsordning. Det är en sådan ”snäll” ekosocialism vi ser i Finland eller kanske det bara är så att det politiska budskapet är dolt.

Till skillnad från bildning har ekosocialismen oftast dock en tydlig bild av hur samhället borde se ut. I utbildningssammanhang i Tyskland är det vanligare att ekosocialismen kombineras med ordet Erziehung än med Bildung. Erziehung översätts beroende på sammanhanget till svenska med ord som fostran, utbildning eller undervisning. Redan 1992 skrev Clemens Wagerer boken Ökosoziale Erziehung. I boken presenterar författaren ett förslag till hur en läroplan för andra stadiets utbildning borde fokusera på både mänskliga relationer och förhållandet till naturen som tydliga bildningsmål. Klaus Waldmann gav också ut en bok 1992. Titeln var Umweltbewußtsein und ökologische Bildung, och boken handlade om hur man kan öka ungdomars miljömedvetenhet. År 1994 utkom boken Erläbnispädagogik und ökologische Bildung skriven av Hartmut Bress. Med den ville författaren förmedla tanken om en bildning som främjar ekologisk medvetenhet. Det här är bara några exempel på hur tankarna om att förena dimensionerna samhälle och ekologi i ett utbildnings- och bildningssammanhang.

Nu ställer jag två frågor som har att göra med hållbarhet: Varför behövs då mer än vanlig utbildning för att åstadkomma hållbarhet. Räcker det inte med en gedigen ämneskunskap och yrkesskicklighet? För att ni ska kunna svara på dessa frågor, ger jag två exempel. Det första exemplet är direkt hämtat från ett EU-dokument, det andra från en vardagssituation i mitt eget liv.

1. Tenn, volfram, tantal och guld används i vardagsprodukter som mobiltelefoner och bilar, eller i smycken. I politiskt instabila områden kan mineralhandel användas för att finansiera väpnade grupper, tvångsarbete och andra kränkningar av mänskliga rättigheter samt stödja korruption och penningtvätt. Det är svårt för konsumenter att veta om produkten de köper finansierar våld, brott mot mänskliga rättigheter eller andra brott utomlands. (EU, 2021)
2. För en par veckor sedan köpte jag först några blå plommon för att jag tyckte att de var vackra och satte dem i en skål. När de var slut köpte jag några igen för att de var goda. Efteråt märkte jag att jag betalat 48 cent för tolv plommon.

Efter dessa exempel ställer jag några frågor igen, som visar på ett hållbarhetsdilemma ur ett bildningsperspektiv, det vill säga frågor som aktualiseras i förhållande till exemplen ovan.

• Vem har rätt att bli hörd?
• Vem försvarar vad?
• Vem lider?
• Vem har makten?
• Vem har pengarna?
• Vad används pengarna till?
• Vem tjänar pengarna?
• Vem betalar och hur?

Ovanlistade frågor är komplexa och allt annat än lätta att svara på för vi är var och en insnärjda i vårt eget kulturella sammanhang med sina normer och sätt att agera. Att stiga ut från den verkligheten är inte lätt. Är då en ekosocial bildning svaret på hur vi ska lära oss leva mer hållbart och också bli medvetna om vad som händer omkring oss i de stora sammanhangen i närsamhället och i en global kontext? Jag är inte den som kan ge ett svar på det, utan det får du som läsare hitta svaret på själv. Det enda jag kan upprepa är att begreppen ekosocial och bildning inte nödvändigtvis går att förena och att man bör vara mycket noga när man väljer att använda dessa begrepp i ett utbildningssammanhang. Läroplanerna borde inte vara fyllda med en massa begrepp som styr åt olika håll, utan att rektorer och lärare ges verktyg till hur de ska implementera och förena dem i skolverkligheten. Då nya begrepp införs behövs diskussioner som involverar många sakägare. Annars blir läroplanerna bara ett lapptäcke där en mängd olika röster med helt olika intressen fått komma till tals. Det är inte i enlighet med varken bildningstanken eller hållbarhet.

Om du vill veta mera

Løvlie, L. (2002). The promise of Bildung. Journal of Philosophy of Education, 36(3), 467-486.

Löwy, M. (2016). Ökosozialismus: Die radikale Alternative zur ökologischen und kapitalistischen Katastrophe. LAIKA Verlag.

Sarkar, S. (2018). Was ist Ökosozialismus? Metropolis.

Schaffar, B., & Wolff, L. A. (2024). Phenomenon-based learning in Finland: A critical overview of its historical and philosophical roots. Cogent Education, 11(1), 2309733. https://www.tandfonline.com/doi/full/10.1080/2331186X.2024.2309733

Whiteside, K. H. (1997). French ecosocialism: From utopia to contract. Environmental Politics, 6(3), 99-124. https://doi.org/10.1080/09644019708414343

Wolff, L-A. (2006). Kestävää kehitystä edistävä kasvatus ja sivistys: Näköaloja korkeakouluopetuksen kehittämiseen. Teoksessa T. Kaivola & L. Rohweder (Toim.), Korkeakouluopetus kestäväksi: Opas YK:n kestävää kehitystä edistävän koulutuksen vuosikymmentä varten (s. 37–52). Helsinki: Finnish Ministry of Education.  http://www.academia.edu/829349/8_Kehittava_oppiminen_kestavan_kehityksen_edistamisessa

Wolff, L. A., Elo, J., & Uljens, M. (2024). Higher education curriculum leadership in the Anthropocene. Teoksessa M. Uljens & J. Elo (Toim.), Multilevel pedagogical leadership in higher education (s. 65-96). Springer. https://library.oapen.org/bitstream/handle/20.500.12657/90427/978-3-031-55116-1.pdf?sequence=1#page=74

Nätsidor

https://intersoz.org/themen/oekosozialismus/ (konferenser/konferenssit)

https://www.lepartidegauche.fr/wp-content/uploads/2021/09/Manifeste-PG-44pages-ANGLAIS-2021.pdf (Ecosocialism manifesto)

https://newecosocialworld.com/the-peoples-charter-for-an-eco-social-world/ (The People’s Charter for an Eco-Social World)

https://www.kotus.fi/nyt/kysymyksia_ja_vastauksia/sanojen_alkuperasta/sanojen_alkuperasta_s-t/sivistys (Sivistys. Kotimaiden kielten keskus)

 

Den finskspråkiga versionen av detta blogginlägg har publicerats på adressen https://www.sirene.fi/blog/sivistys-ekososiaalisuus-ja-kestava-kehitys/

Skribenten Lili-Ann Wolff är docent vid Helsingfors universitet.