Generationsmöten som hållbarhetspedagogik?
Ann-Christin Furu
Det är onsdag förmiddag i medlet av oktober. Runt borden i allrummet på ett äldreboende i en kommun i Österbotten sitter ett tiotal barn i åldern tre till fem och lika många kvinnor i åldern sjuttio till nittio. På borden finns skålar med nyskördade äpplen och andra ingredienser som behövs för dagens aktivitet. Det är dags för ännu ett generationsmöte och idag är den gemensamma aktiviteten dels bakning, dels skapande på temat fisk. För barngruppens del finns en koppling till arbetet med hållbarhet och mera specifikt då till frågor om den lokala matkulturen. Eftersom fiske under lång tid utgjort en huvudnäring i den havsnära kommunen, tar de här generationsmötena sin utgångspunkt i olika lokala mattraditioner. Generationsmötena är lokalt förankrade, men de är delar i en större tvärkulturell studie med samarbetsparters i Storbritannien, USA och Australien. Barnen och de äldre i den här kommunen träffas totalt fem gånger under hösten 2018 och detta är deras andra träff. Själv är jag att med som forskare för att dokumentera processen genom bland annat fotografier, observationer, barnens teckningar och samtal med alla medverkande.
Idén till dessa generationsmöten kommer från en serie Sustainable Skills Cafés i Liverpool i England våren 2018. Där träffades grupper av barn och äldre regelbundet omkring praktiska aktiviteter: man sydde i knappar, lappade gosedjur och reparerade cyklar. Barnen fick lära sig praktiska färdigheter av de äldre och ta del av deras berättelser om andra sätt att leva och förhålla sig till materiella ting än de som råder i den nutida slit-och-släng-kulturen. Genom träffarna skapades och stärktes dessutom de lokala nätverken mellan generationerna. Träffarna blev alltså ett utmärkt verktyg i arbetet för hållbarhet i samtliga fyra dimensioner: ekologisk, ekonomisk, social och kulturell.
Generationsmöten mellan barn och äldre som ett sätt att arbeta med hållbarhet bygger ursprungligen på tanken om praxisgemenskaper (Lave & Wenger, 1991). De äldres kunnande när det gäller t.ex. bakning, matlagning, odling eller hantverk av olika slag öppnar upp för nya insikter och färdigheter hos barnen. De äldre fungerar som mentorer i barnens lärprocesser och vägleder den praktiska processen. Samtidigt erbjuder generationsmötena rika tillfällen till samtal där de äldres berättelser möter de yngres, olika perspektiv skiftas, man lär med och av varandra när man gör saker tillsammans. Dessa aspekter är nog så viktiga i utformandet av en hållbarhetspedagogik, som kan stöda barnen i att utveckla en hållbar livsstil.
En annan central tankegång i generationsmötena är de mellanmänskliga relationernas betydelse för såväl barns som äldres välmående (Gallagher & Fitzpatrick, 2018). Generationsmötena inleds och avslutas därför med gemensam sång, vi arbetar i små grupper där alla hinner lära sig varandras namn och bli trygga. Barnen och de äldre lär gradvis känna varandra genom att arbeta tillsammans och i dessa möten uppstår både glädje och respekt mellan generationerna.
Innan förmiddagen är slut har jag sett många interaktioner mellan barn och äldre. Jag har hört samtal och skratt, men också förmaningar och instruktioner. Jag har hört en av de äldre kvinnorna glatt berätta om hur hon skapat färggranna fantasifiskar tillsammans med en fyraårig pojke – sådana fiskar som de med en mun konstaterar att knappast simmar i den närliggande viken. Jag har sett en små och stora händer tillsammans bedöma om äppelklyftorna är lagom tjocka eller tunna. De har samtalat om varifrån de olika ingredienserna kommer, om konsistensen på en riktigt fin deg och om gräddningstider för smulpaj. Barnen och de äldre har till och med gjort vispgrädde med visp och shaker – alldeles utan att använda el. När jag lämnar generationsmötet för den här gången basuneras den senaste FN-rapporten om de eskalerande klimatförändringarna ut i media, men i mitt hjärta dunkar hoppet i form av många små glimtar av intergenerationell hållbarhet.
Ann-Christin Furu är universitetslektor inom studieinriktningen för barnträdgårdslärare, Pedagogiska fakulteten vid Helsingfors universitet och medlem i styrgruppen för SIRENE. Hon forskar i hållbarhetsfrågor inom småbarnspedagogik och fungerar bland annat som forskningsledare för projekt SUSTE – Sustainable Stories in Early Childhood Education and Care.
Referenser:
Gallagher, C. & Fitzpatrick, A. (2018) ”It’s a Win-Win Situation” – Intergenerational Learning in Preschool and Elder Care Settings: An Irish Perspective. Journal of Intergenerational Relationships, 16 (1-2) 26-44.
Lave, J. & Wenger, E. (1991) Situated learning. Legitimate peripheral participation. Cambridge: Cambridge University Press.
