Varför gör vi människor såhär? – om skuld och skam och hopp och handling

Ann-Christin Furu

Vi sitter runt ett bord i Nationalmuseums cafeteria, tio studenter och en lärare. En utomstående betraktare kanske noterar den ihopsjunkna hållningen, den bekymrade blicken hos oss. Det hänger en kollektiv suck av frustration i luften.

Studenterna (en grupp blivande lärare inom småbarnspedagogik) har under vårterminen 2019 arbetat med multimodal storytelling i relation till hållbarhetspedagogik [1]. Genom ett explorativt samarbete på Helsingfors universitets svenska lärarutbildning har kurserna Barnlitteratur och drama och Bildkonst och visuella uttryck integrerats till en större sammanhängande helhet. Under kurshelheten har studenterna fördjupat sig i teori och didaktik inom de två kursområdena, men också bekantat sig med en palett av arbetsformer som utgår från en narrativ ansats. Det narrativa elementet har funnits med både i form av studenternas egna visuella, muntliga och kroppsliga berättelser och som en del av de workshops de själva hållit tillsammans med barngrupper som besökt Nordiska Bibliotekets (www.nordiskkulturkontakt.org) utställning I GREVENS TID.

Nu avslutar vi kurshelheten med ett gemensamt besök på Nationalmuseums utställning INHERIT THE DUST. Utställningen består av en serie fotografier av den brittisk fotografen Nick Brandt. Panoraman med vilda djur från den Östafrikanska savannen – stolta lejon, värdiga elefanter, eleganta giraffer – placerade i miljöer som andas förruttnelse, förstörelse, förgänglighet. Det är soptippar, stenbrott, motorvägar, järnvägsspår, slum. Utställningen är i sig själv ett starkt visuellt narrativ om den ekologiska kris vi befinner oss i. Om du vill veta mera om den kan du se Nick Brandts egen ”behind the scenes” om utställningen här.

Under besöket har studenterna fått i uppdrag att i små grupper utforska utställningens konstverk och samtidigt samtala om de känslor och tankar utställningen väcker. Efter den gemensamma upplevelsen har varje student också fått i uppgift att ensam fördjupa sig i något av verken och anonymt skriva en hälsning från just det djuret på en papperslapp. Varje hälsning bildar ett eget skriftligt mikronarrativ, en kort berättelse ur djurets perspektiv. Nu har vi samlats för en slutreflektion, plockat fram papperslapparna och tagit del av djurens hälsningar till oss människor i aprilvärmens Helsingfors. Den övergripande berättelsen från de olika djuren är ingen solskenshistoria, tvärtom. Den är en djup och värkande undran, ett rop på hjälp och en vädjan om förändring. Den är ett muntligt metanarrativ byggt på en enkel dramapedagogisk övning: att gå i roll, att leva sig i en annan varelses tankar eller känslor. Som sådan fungerar övningen som en övning i empati. Samtidigt som narrativet tar djurens perspektiv utgör det också ett uttryck för studenternas egen oro och ångest inför miljöns tillstånd och människans relation till djur och natur.

De tankar och känslor studenterna ger uttryck för kan samlas i en fråga: Varför gör vi människor såhär? Frågan andas skuld och skam över en mänsklighet som inte beaktar behoven hos andra arter, inte värnar om naturen, inte respekterar sig själv, inte inser sitt beroende av ett fungerande ekosystem. En mänsklighet som blundar för ett uppenbart planetary emergency [2] och som glömt sin egen djupa sammanflätning med the web of life [3]. Runt bordet brottas vi tillsammans med frågan om hur var och en av oss varje dag bidrar till den globala ohållbarheten, inte för att vi egentligen vill det, men för att systemet inbjuder till det. Vi ventilerar frågan om den individuella och den kollektiva skulden. Vi nuddar också vid möjligheten till ett alternativt system. Vi hoppas att framtiden kan komma att se annorlunda – till och med bättre – ut.

Kan det vara så att just här, precis i vår skuld och vår skam, i vår oro och ångest, finns fröet till förändring? Känslornas betydelse för hur ungdomar hanterar klimatfrågan är något som forskaren Maria Ojala vid Örebro Universitet studerat. Hennes forskning visar bland annat att ”negativa” känslor såsom oro, skuld, skam eller sorg faktiskt kan fungera som en drivkraft för förändring. Det är viktigt att vi inom utbildningsvärlden inte skyggar för de enorma utmaningar mänskligheten står inför och att unga ges utrymme och tid att formulera sin oro. Samtidigt är det betydelsefullt att vi väcker de ungas hopp och förståelse för att vi kan påverka hur framtiden gestaltar sig. Det här kan görs med konstnärliga processer, genom samtal och genom att sporra till aktiv handling t.ex. i form av förändring av vardagsvanor. I det här arbetet är meningsfokuserade strategier avgörande: kritiskt tänkande och kreativa framtidsstrategier är nyckeln till ett ”trotsigt” hopp. Unga behöver också få tillfälle att skapa alternativa berättelser om framtiden. Genom att föreställa sig sannolika, önskvärda och möjliga scenarion av framtiden (lokalt och globalt) ges utrymme för att skapa visioner av en hållbar framtid. Den nya berättelsen växer fram i processer präglade av kritisk emotionell medvetenhet (jfr. Ojala, 2016). De emotionella aspekterna är viktiga i transformativt och transgressivt lärande och konstbaserade lärprocesser har enorm potential att stimulera och katalysera de här formerna av hållbarhetspedagogik.

Runt bordet dyker småningom några försiktiga förslag upp. Någon nämner behovet av att åstadkomma strukturella förändringar. Någon föreslår att vi kan utmana konsumtionshetsen. Någon nämner att man ju kan handla Fair Trade. Någon tänker försöka undvika plastförpackningar framöver. Någon vill arbeta aktivt med att utveckla barns kontakt med och känsla för natur och djur. Kanske är det just här en ny berättelse börjar ta form? Den om handlingar som föder hopp och hopp som föder handlingar.

[1] Deras process är en del av forsknings- och utvecklingsprojektet SUSTE (Sustainable Stories in Early Childhood Education and Care) (https://www.helsinki.fi/en/researchgroups/diversity-multilingualism-and-social-justice-in-education/projects/suste-sustainable-stories-in-early-childhood-education-and-care), som pågår 2018-2020 med stöd från Svenska Kulturfonden.
[2] Alden Meyer
[3] Fritjof Capra

Ojala, M. (2016) Facing Anxiety in Climate Change Education: From Therapeutic practice to Hopeful Transgressive Learning. Canadian Journal of Environmental Education, 21, 41-56.

INHERIT THE DUST https://www.youtube.com/watch?v=jH_JjiOCF_8&feature=youtu.be

Nick Brandts ”behind the scenes” https://www.youtube.com/watch?v=FOy351jdcg0

Ann-Christin Furu är universitetslektor i småbarnspedagogik vid den svenska lärarutbildningen vid Helsingfors universitet. Hon är också knuten till HELSUS (Helsinki Sustainability Institute) och medlem i SIRENEs styrgrupp.